| © 2013-2017 Medieproduktion, Linnéuniversitetet | Ansvarig utgivare: Anja Kalin | anja.kalin@lnu.se |

 

Matilda Larsson

Jag tog guld i löpbandslöpning

Inne på gymmet ger vi varandra snabba nickningar, oss medlöpare emellan. Jag ställer mig på ett löpband långt bak så jag kan ha uppsikt över mina konkurrenter. För det är just vad som händer när jag kliver upp på löpbandet. De andra motionärerna blir mina motståndare. 

En ny person intar gymmet och söker sig bort mot konditionsavdelningen. Han måste vara ny, vi nickar inte åt varandra. Han flackar med blicken över maskinerna. Det finns en oskriven regel på gym. Ha alltid minst ett löpband mellan er. Annars kan du misstänkas ha problem i och med ditt mycket obehagliga beteende. Tanken slår mig nästan varje dag när jag springer där, varannan maskin är ledig och varannan upptagen. Det var så jag märkte att han var ny.

Den spänstiga nya killen går långsamt och betraktande förbi samtliga löpband och svänger in på min rad. ”Herregud vad gör han?! Han vet inte hur det funkar!” Han går till bandet just precis bredvid mig. Vad gör han? Vem är han? Han bryter regeln! Genast börjar jag fundera över om det kan finnas en baktanke med valet av löpband. Om han vill mig någonting. Eller om han bara är en oerfaren löpbandslöpare. Troligtvis det sistnämnda. Jag är inte ensam om att känna av vad som håller på att hända. Det sprids en tryckt känsla över löpbanden. Flera av mina medlöpare vänder sig fundersamt om och vill med egna ögon bevittna det som just inträffat. Reaktionerna att döma förstår samtliga att det handlar om en förstagångslöpbandare.

Men så kommer jag på mig själv. Jag är ju precis lika svensk som de jag själv brukar sucka åt. Det var ju det här jag ville, eller? Jag ser hur han står still en stund på bandet och betraktar alla knappar och inställningar. Jag är mitt inne i min bubbla så jag kan inte hjälpa honom. Det hade han också vetat om han varit här tidigare. Vi medlöpare pratar inte med varandra. Vill inte störa varandra, vi bara nickar. Han listar till slut på egen hand ut hur man startar och börjar springa. Det tar inte många meter innan tävlingen är i gång. Plötsligt springer vi på en arena. Massor med människor står längs med arenan och skriker och hejar. Final Countdown spelas ur högtalarna. Jag ser mina vänner och jag hör folk som jublar. Det är jag mot han nu. Jag ökar hastigheten på löpbandet några nivåer och springer fortare. Jag springer om honom, men han är tätt i rygg. Jag ökar lite till och känner hur svetten snart kommer börja stänka på honom. Jag slås av tanken hur trött jag är. Jag har sprungit alldeles för mycket mer än jag skulle. Tanken slås snabbt bort, jag ska vinna. Han är ny och jag måste visa att jag inte är det.

Till slut ger han upp. Jag är troligtvis för snabb. Ljudet av pipen när han sänker löpbandets hastighet ger mig en nytändning. Jag höjer hastigheten. Jag kan spurta i mål för att visa hur mycket kraft jag har kvar. Han går för att hämta papper att torka av maskinen med. Vi får ögonkontakt. Han ler, helt ovetandes om att jag just vunnit över honom. Troligtvis var det ett OS-guld. Kan man inte reglerna så får man räkna med en silvermedalj.

 

 

"

Flera av mina medlöpare vänder sig om och vill med egna ögon bevittna det som just inträffat.

Matilda Larsson

"

onsdag 25 mars 2015 12:24
Matilda Larsson
Matilda Larsson