| © 2013-2017 Medieproduktion, Linnéuniversitetet | Ansvarig utgivare: Anja Kalin | anja.kalin@lnu.se |
Skribenten Martina Sandström

Smartphonen - smart vän eller fiende?

Jag kände att jag ville göra slut med dig några sekunder. Inte för att du på något sätt behandlade mig illa. Batterierna var inte helt slut, tekniken i stort fungerade väl och du gav mig det jag annars alltid velat ha av dig. Men denna gång tog du min uppmärksamhet så till den grad att min riktiga värld där utanför rasade samman. Och du sa inget. Du gjorde det för att retas. Du har ett avtal med livet. Ni ska förstöra för mig. Det vet jag.

 

Det är så många gånger som smartphonen, min käraste teknikpryl, varit en räddning. När jag och mitt usla lokalsinne gått vilse bland höga hus eller bland grenar och granar. När köerna i matbutikerna känts oändligt långa. När jag efter flertalet vändor bland kläderna i galleriorna plötsligt blivit kallsvettig av instängdheten och satt mig ner för att vänta på att shoppingsällskapet ska ge upp. När jag behövt kommunicera med en italienare som inte talar engelska.  

 

I alla situationer, förutom under begravningar, arbetsintervjuer och nära-döden-upplevelser möjligtvis, kan man ta fram sin smartphone och försvinna in i en värld av sociala medier, nyheter, musik och historier. Allt finns där, i dig, kära smartphone. Ja, visst kanske det har blivit lite problem någon gång. Som när föräldrarna försökt prata med mig. Eller när vännen försöker berätta något väldigt spännande, intressant och häpnadsväckande och efter en stund märker att min blick vilar på mobilens skärm.

– ­Du lyssnar ju inte.

– Jo, det gör jag visst! Du sa något om bananer….och katter?

– Nej.

 

Men de gångerna har jag aldrig känt att det varit något problem mellan oss, mig och min kära teknikpryl. Kanske jag borde anat oråd. Jag ville ju börja sköta vår relation på ett lite mer lämpligt sätt.

 

Speciellt efter den gången när jag satt på bussen en söndagskväll i februari. Det var mörkt, kallt och snö ute. Jag hade pluggat hela dagen och ville bara hem till min säng. Bussen kom i tid. Bara på drygt 8 minuter skulle jag vara hemma. För att fördriva lite tid på bussen, tog jag upp min kära teknikpryl och började tumm-swipe:a förbi selfies, matbilder och vacker natur på Instagram.

 

Efter en stund, som bara känns som några sekunder, tittar jag upp från mobilen för att försöka se ut i mörkret om jag börjar närma mig min hållplats. ”Vad är det för konstig vägg vid vägen? Den känner jag inte igen”. Jag tittar upp mot skylten som visar hållplatsernas namn. ”Vad är det där för namn? Det känner jag inte igen. Jag har åkt för långt. Nu har det gått för långt. Du har gått för långt, mobilen! Eller jag?  Du och jag, mobilen. Vi två – ut nu!” Jag slänger mig på stoppknappen i hopp om att jag inte åkt alldeles för långt. Jag hoppar av bussen. Ut i mörkret, i kylan. Och som så många gånger förr, när jag är vilsen och trött och vill få lite mer koll på min position i världen, tar jag upp mobilen, klickar fram en karta för att se var jag befinner mig. ”Hur lång promenad är det hem? Okej, 40 minuter. Vad hände? Var tog tiden vägen? Och varför lät du mig sväva i din värld, kära mobil? Smart drag av dig, smartphone!”

 

Hur mycket jag än vill skylla på dig, kära mobil, så tror jag ändå du gör mer gott än ont.  Trots alla de samtal vid middagsbordet, som skulle kunna vara viktiga, som du tystat ner med din närvaro. Men vi får ju inte glömma alla de bråk om vem som har rätt och fel, som du avslutat. En enkel googling så är allt i hamn. Jag tittade upp och såg bussen tillbaka köra förbi.  

"

Och som så många gånger förr, när jag är vilsen och trött och vill få lite mer koll på min position i världen, tar jag upp mobilen

"

torsdag 13 februari 2014 14:39
Martina Sandström, ms223bg
Martina Sandström