| © 2013-2017 Medieproduktion, Linnéuniversitetet | Ansvarig utgivare: Anja Kalin | anja.kalin@lnu.se |

Tänk om jag inte är tillräckligt bra?

 

Jag ser dem varje gång jag öppnar min vänstra garderob. När jag stänger försvinner de för tillfället, men de finns där inne i huvudet någonstans lite hela tiden. Jag tänker ofta på dem, de där svartvita fotbollsskorna som jag egentligen kanske borde ha bytt ut inför sista säsongen. Men jag har generellt svårt att släppa taget. Och de gjorde ju de där sista målen innan jag la dem på hyllan. Eller i alla fall i garderoben.

Om någon hade frågat mig för tio år sedan om jag någonsin skulle sluta med fotbollen hade jag skrattat. Vad jag inte visste då var att jag åtta år senare skulle flytta till en annan stad. Men även om jag hade vetat det hade jag antagligen bara skrattat ändå. För jag skulle spela tills benen inte orkade mer.

Så blev det inte. ”Jag måste bara bo in mig lite sen ska jag se om det finns något lag att spela i” intalade jag mig själv. Men dagarna blev veckor, veckor blev månader och månader, ja de blev år. Nu har jag börjat tvivla. Är konditionen kvar? Är snabbheten kvar? Tekniken? Tänk om jag inte är tillräckligt bra?

Att överge något som alltid varit en stor del av livet känns konstigt. Ingen träning att gå till när termometern visar minus tio grader och ingen match att stiga upp till tidigt en lördagsmorgon. Ingen nervös klump i magen innan den avgörande straffen och inget lidande under försäsongens fysträning i brottningslokalen. Inget lag att vinna med och inget att förlora med.

Det har till och med gått så långt så att jag drömmar mardrömmar ibland. Jag har tappat all koordination och förmågan att passa en boll är som bortblåst. Jag missar ofta den avgörande straffen och blir bänkens bästa vän. Det är helt bisarrt. Oftast brukar jag skratta när vaknar. För det är vad det är – skrattretande. Men någonstans är jag såklart livrädd att det snart kommer att vara för sent. Tryggheten i det gamla laget är borta och jag kanske är för feg för att inse det.

Jag har försökt intala mig själv att jag kanske inte vill spela längre. Att det var rätt beslut att lägga av. Men på nattduksbordet ligger Messis biografi, på tv:n rullar matcher från La Liga och fotbollsskorna, ja de ligger ju trots allt kvar i garderoben.   

Tove Ronnebäck

Krönika


måndag 15 februari 2016 13:22
Tove Ronnebäck
Tove Ronnebäck